Hos RAM får det lilla ordet ”nej” en egen förstärkare. På ”Against” dånar motviljan mot förmynderi ur högtalarna – med en beslutsamhet som till och med får en envis berlinare som mig att nicka uppskattande. Jag vill veta vad som ligger bakom denna stridslust: människorna, deras musikaliska vägval och viljan att ibland även granska sina egna övertygelser. Hög tid att syna herrarna från Göteborg lite närmare, bland gitarrkablar och principfrågor.

Hej på er och varmt välkomna till Zephyr’s Odem – hur mår ni efter släppet av ”Against”, och känner ni framför allt lättnad eller otålighet inför att få ta med de här låtarna upp på scen?

Tack för intresset. Vi mår bra. Visst finns det en lättnad i att skivan äntligen är ute efter så här lång tid, men otåligheten väger tyngre. En låt blir aldrig riktigt färdig förrän den har spelats inför folk, och det är på scenen de här låtarna ska leva. Vi vill ut och spela dem så fort vi kan.

Det har gått mer än ett kvartssekel sedan ni bildades i Göteborg 1999: Vilken övertygelse från den tiden skulle ni fortfarande försvara lika envist, och i vilken fråga skulle era yngre jag förmodligen lämna replokalen och skaka på huvudet?

Det vi försvarar lika envist i dag som 1999 är att Heavy Metal ska vara motstånd. Det ska spelas av ett band i ett rum, med riff, röst och en attityd som inte går att köpa. Vi bildades när nu-metal och allt möjligt annat var på modet och brydde oss inte alls om det, och det gör vi fortfarande inte. Jag tror att vi har levt upp till de förväntningar vi hade på oss själva vid tiden då vi bildade bandet, vi skulle nog snarare ge oss en klapp på ryggen och en menande nick. 

Det ligger nästan sju år mellan ”The Throne Within” och ”Against” – vad har påverkat bandet mest under den tiden, och när märkte ni att de spridda idéerna faktiskt började bilda ett sammanhängande album?

Pandemin fick allt att stå still under en lång tid, och efter det ville vi inte skynda oss. Vi ville göra en kompaktare och rakare skiva, och det tar tid när man måste vara skoningslös mot sitt eget material. Vi skriver betydligt mer än det som hamnar på en skiva. Vi gick igenom allt, gammalt som nytt, tills bara det som kändes tidlöst var kvar. Då märkte vi att det hade blivit en skiva, när det som återstod pekade åt samma håll. Dessutom gav åren oss gott om skäl att skriva om att inte böja sig.

I min recension gav jag ”Against” 9,3 poäng och placerade den högst i er diskografi hittills: Var tycker ni själva att det avgörande framsteget ligger, och vilken kvalitet hos en äldre skiva skulle ni däremot genast vilja försvara?

Tack för de fina orden. Det avgörande framsteget är direktheten. Against har en stark ”kill your darlings”-känsla genom hela låtskrivandet, med korta, effektiva låtar och enkla strukturer. Det är svårare än det låter och kräver erfarenhet. Vi spelade dessutom in den live som ett band i ett rum. Jag kann just nu inte annat än att hålla med dig, jag tycker också att det är vår bästa platta men det gör man gärna så länge den är färsk sen brukar man lugna ner sig.

Er uttalade arbetsprincip den här gången var ”cut the bullshit”: Kan ni med en konkret låt som exempel berätta vilket parti ni först var fästa vid men ändå strök, och varför låten fungerade bättre efteråt?

Principen gällde hela skivan. Vi skriver långt mer än vad som får plats, och allt som inte tjänade låten fick gå, även sådant vi var förtjusta i. Man kann nog säga att vi var införstådda med att jobba så här redan när vi började skriva låtarna till skivan och att det snarare har med att göra att Throne har några låtar som kunde arrangerats effektivare.

Vissa delar av ”Leaving” går tillbaka till 2006 – hur avgör ni efter så lång tid om en idé fortfarande väntar på rätt tillfälle eller bara har överlevt i arkivet av sentimentala skäl?

Jag tror att man hör det. En idé som bara överlever av sentimentala skäl faller platt så fort man spelar den för bandet. Den som fortfarande håller efter många år gör det för att den har kraften kvar, inte för att vi minns den med värme. Då är den tidlös, och det tidlösa är det enda som får plats på en RAM-skiva.

Titellåten växte fram ur känslan av att stå inför en förkrossande övermakt: Vad behövde hända musikaliskt för att den maktlösheten skulle förvandlas till den orubbliga trotsigheten i ”Against”?

Trots är inte komplicerat. Den som vägrar böja sig behöver inga omvägar. Därför skalade vi bort allt som inte tjänade den känslan, tills det bara fanns riff, röst och beslutsamhet kvar. Maktlösheten är utgångspunkten, men låten ska inte älta den, den ska svara på den. När jag gick igenom händelsen som låten anspelar på så fanns det en riktig kraft i att vara Heavy Metal musiker, jag kunde använda alone against the world energin som vi ofta skriver om som en energi som hjälpte mig att kämpa och sedan kunde jag använda den kampen för att skriva musik. Det var “theory in action”

I ”Night Blade” skulle ett enkelt, bärande riff åter stå i centrum: Hur skiljer ni under låtskrivandet en verkligt slagkraftig idé från en som bara ligger bekvämt i fingrarna – en nöjd gitarrist är ju trots allt ingen garanti för en bra låt?

Det enklaste testet är om riffet klarar sig helt ensamt. Kann man spela det på första försöket och det ändå låter som ett hot, då har man något. Det som bara ligger bekvämt i fingrarna har man oftast spelat tusen gånger förut. Ett riff är bara så kraftfullt som det är enkelt, och många gitarrister är rädda för att se dåliga ut och väljer det invecklade i stället. Tänk på det första riffet en grabb spelar när han tar upp en gitarr. Det är de riktiga monumenten, Smoke on the Water och Iron Man. Night Blade är vår hyllning till den enkla, fysiska kraften. Du har rätt i att en nöjd gitarrist inte garanterar en bra låt, men ett riff som får någon att vilja plocka upp en gitarr gör det.

”Abattoir” förenar musikalisk aggressivitet med den drastiska bilden av giljotiner som åter reses: Vilken reaktion vill ni väcka med det bildspråket, och var går för er gränsen mellan nödvändig provokation och ett förhärligande av våld?

Heavy Metal har alltid talat i starka bilder. Giljotinen är en symbol för att makten inte är oantastlig, att den som sitter på tronen också kan falla. Frågan är var gränsen går? Hur långt kan man som maktledare komma i lögner och korruption innan man förlorar huvudet? Många ledare verkar idag vara villiga att testa den gränsen. Det var länge sedan staten fanns för folket, idag finns folket för staten. 

”1984” och ”Ghost Emperor” kretsar kring kontroll och dold makt: Vilka konkreta iakttagelser ligger bakom, och hur ser ni till att er misstro mot auktoriteter också leder till att ni granskar era egna förklaringar kritiskt?

Ghost Emperor handlar om idéer och ideologier som blir så stora att de får ett eget liv och styr människor, även våra ledare. Därför pekar låten inte ut någon enskild skurk. Den beskriver mekanismen, och den är densamma genom historien: rädsla, konformitet och människor som lämnar över sin vilja till någon annan. Kejsaren finns bara för att folk lyder.

1984 handlar om samma sak ur ett annat håll, med kontroll över språket, omskriven sanning och ständig övervakning, och mekanismen går att se överallt i dag. Om misstron är det viktigt att den inte blir en ny ideologi, för då har man bara bytt herre. Den som misstror auktoriteter måste ställa samma frågor till sig själv: vem har jag lyssnat på, och varför tror jag på det jag tror på? Individen måste tänka själv, även när det är obekvämt. Sen skall man inte glömma bort att Heavy Metal är underhållning, vi behöver inte något ansvar överhuvudtaget för sanningshalten i våra texter, det är upp till lyssnaren att ta reda på. 

Efter försäljningen av Black Path Studios arbetade ni åter med Johan Reiven, den här gången i Studio Recordia, och Oscar behövde först vänja sig vid att inte vara på hemmaplan: Vad blev möjligt musikaliskt just för att ni släppte en del av kontrollen?

Det var ovant i början, för Black Path är en mycket mindre studio, och sådana begränsningar kan vara bra. Men på Recordia var vi fria att göra precis som vi ville. Vi ställde upp allt som ett band skulle ha gjort förr i tiden och bodde i studion tills det mesta av skivan var klart. Eftersom jag inte hade ansvaret för varje teknisk detalj kunde jag bara vara sångare i ett band igen, och det hörs på skivan. 

”Against” låter härligt direkt, nästan analogt och befriande otidsenligt: Vilka beslut under inspelningen och mixningen var avgörande för det soundet, och hur känner ni igen ögonblicket då ytterligare putsning skulle få musiken att tappa sitt bett?

Det avgörande var att göra det på det sätt som de skivor vi älskar spelades in. Vi spelade live tillsammans, ingenting är kvantiserat till en grid och vi använde inga klickspår. Det du hör är RAM, inte digitala studiotrick. Ofullkomligheterna fick vara kvar med flit, för det är där själen finns. Putsar man vidare förlorar musiken sitt bett, och det märker man när det som lät levande börjar låta sterilt. De gamla skivorna med Dio, MSG och Sweet andas, och det var det vi ville åt.

I presstexten säger Oscar att 99 procent av metalscenen inte intresserar honom: Vad måste ett nutida band ha för att ändå väcka er nyfikenhet – och när blev ni senast musikaliskt överraskade av något ni inte hade väntat er att gilla?

Ett band måste ha samma sak som det alltid har behövt: riff, personlighet och en attityd som inte går att köpa. Det är det som har gått förlorat i stora delar av scenen, som har blivit en livsstilsprodukt. Jag lyssnar inte på mycket musik som kom ut efter omkring 1995, så jag blir sällan överraskad. Bland nyare band kan jag nämna Void från New Orleans, men de låter knappast moderna. Hårdrocken löper risk att bli ett mikrokosmos av den vanliga världen, om hårdrocken fölorar sina grundläggande ideal så blir den det och då är det nog över, då är hårdrock som vilken musik som helst och soniska motståndet impotent.

Även omslaget, som Oscar har gjort, koncentrerar sig den här gången på det väsentliga: er dödskalle med vädurshorn. Vad vill ni att den välbekanta symbolen ska uttrycka i samband med ”Against” som ett mer komplicerat motiv kanske hade försvagat?

Ramrod är vår symbol, och omslaget ska inte lämna något tvivel om att det här är en RAM-skiva. Ett mer komplicerat motiv hade tagit fokus från budskapet. Den här gången är han kall och skoningslös, och det passar titeln. Against är ingen varm skiva, den handlar om att vägra böja sig. Gevärshylsorna och krutröken runt skallen antyder vad som händer när man pressar någon för långt. Det finns ingen nåd i det ansiktet, och det finns ingen i musiken heller.

Med Desekrator börjar ett nytt kapitel på bas: Vilka musikaliska och personliga egenskaper tillför han som gör att ni särskilt ser fram emot de kommande spelningarna tillsammans?

Desekrator har länge varit en del av en krets nära bandet och är en inbiten RAM-fan som har följt oss i många år. Vi behöver inte förklara för honom vad det här bandet handlar om, för han förstår det redan fullt ut. Hans bakgrund inom thrash ger honom en attack och en hunger som man hör och känner i hans spel, och det tillför driv och tyngd i vårt traditionella Heavy Metal-ljud. Det är nytt blod med samma eld, och vi ser fram emot att möte RAMs framtid tillsammans med honom.

De berömda sista orden är era: Vad vill ni skicka med våra läsare innan vi stänger av inspelningen och ni kan återgå till viktigare saker, som nästa heavy metal-tyranni?

Håll elden vid liv, böj er aldrig och spela högt. Heavy Metal Tyranny. Bang your head or lose it!

Riff, ryggrad och en rejäl vilja att göra motstånd: RAM vet fortfarande precis vad de står för. Tack för de uppriktiga svaren och inblicken i arbetet bakom ”Against”. Nu ska låtarna dit där de enligt bandet blir färdiga på riktigt: upp på scenen. Tills dess skruvar vi upp volymen och värmer upp nackmusklerna!