Q&A Das Interview: WOMBBATH
IKEA Death Metal! (Svenska)
Om dödsmetall vore en olympisk gren skulle WOMBBATH senast nu förtjäna guldmedaljen i "kontrollerat kaos med maximal kreativitet" – komplett med fanfar av saxofon och motorsåg. Fyra år efter det monumentala Agma levererar svenskarna med Beyond the Abyss ett album som inte bara hyllar den gamla skolan, utan ger den ny glans – någonstans mellan gravlukt, orkestral storhet och en skvätt Cowabunga-eufori.
Oavsett om det handlar om ROTPIT, HEADS FOR THE DEAD, REEK eller något av de cirka 87 andra projekten – så verkar sångaren Jonny Pettersson och gitarristen Håkan Stuvemark varken känna till tristess eller utbrändhet. Vi ville veta mer – och ställde frågorna som brände. Vad driver detta produktiva vansinnesgäng? Hur låter Death Metal-happiness? Och vem i helvete kom på idén med saxofonen? Scenen är din, Jonny Pettersson från WOMBBATH.
Hej Jonny – kul att du tar dig tid för oss! Hur mår du just nu – så här i vårens begynnelse under Death Metal-säsongen 2025?
Hej, tack för att jag får svara på dina roliga frågor! Jag mår bra, våren börjar att närma sig här i norra Sverige med, så snart kan jag ta fram mina motorcyklar.
Jämfört med Agma känns Beyond the Abyss mer fokuserat, argare – och samtidigt mer nyanserat producerat. Var det ett medvetet val, eller ett resultat av hur ni mådde personligen under skapandet?
När vi började jobba med Beyond the Abyss, hade vi en pre-produktion som var väldigt lik mixen på Agma, men det kändes aldrig riktigt rätt. Allt var där, riffen, ilskan, brutaliteten, men ändå var det något som inte stämde. Så jag började om från början och producerade om hela skivan med ett mörkare och råare ljud. Helt plötsligt så fanns magin som saknades innan, och vi kunde höra vad vi ville med låtarna och alla de detaljer som gör skivan i min mening så bra började att uppenbara sig. Nya idéer växte fram och alla i bandet kände att vi hittat rätt formula för den här skivan.
I min recension kallade jag Beyond the Abyss för en death metal-purists våta dröm – men utan det unkna ribbade linnet. Hur viktigt är det för er att balansera mellan tradition och utveckling?
Det är väldigt viktigt! Dels för att det utmanar och utvecklar oss som låtskrivare, men också för att vi som personer har väldigt svårt att stå kvar i samma spår om och om igen. En del av våran passion för death metal är bunden i viljan att vilja utveckla sig och att ta våran musik till ett högre plan med varje skiva. Det är ingenting negativt att köra på i samma spår, några av mina favoritband gör det. Kolla på Autopsy eller Bolt Thrower till exempel, två av världens bästa band. Men med Wombbath så är det viktigt att bygga vidare på vårat sound. Det är en stor del av vad som gör att vi brinner för Wombbath så mycket.
Era gitarrer låter som om de har smorts in med demonolja, trummorna slår som en glaciärstorm – och ändå känns albumet inte överproducerat. Hur svårt är det egentligen att kombinera rå energi med ett rent, modernt sound?
Det krävs att man har en klar vision av vilket ljud man vill ha, och ger sig själv förutsättningarna för det redan vid första ton. Som sagt så kastade jag hela skivan och började om från början för att få ett ljud som passar. När man väl har grundförutsättningarna för det ljud man vill ha så finns det grymt bra verktyg för att nå det mål man har. Det gäller bara att ta den tid som behövs för att nå dit, att våga utforska vägar man vanligtvis inte tar.
Ni jobbade med tre olika studios – Unbound, Bowstead och Necrotic Audio – det låter nästan som ett death metal-samarbete med IKEA. Hur fördelade ni arbetet, och vilket var den största ljudmässiga aha-upplevelsen under mixen?
Haha, IKEA-death metal, där har vi ett koncept att bygga vidare på!! Det var egentligen enklare än det låter. Thomas och Håkan spelade in vissa av sina gitarrer i sina studios (Bowstead och Necrotic Audio), och skickade dom sedan till mig. Sen spelade jag mina, Thomas och Håkans gitarrer genom min förstärkare med en Boss HM2 pedal för att ge dom samma ljud. När alla hade samma ljud spelade vi in trummor, bas, sång och jag mixade allt. Det låter svårare än det är.
Thomas fiol är återigen ett höjdpunkt – särskilt eftersom den inte låter som ett keyboard-substitut utan som en karaktär i sig. Hur har denna symfoniska aspekt utvecklats, och hur mycket folkmusik finns det numera i er dödsmetall?
Vi var väldigt noga med att dom symfoniska elementen inte skulle låta keyboard. Vi har till och med mixat alla symfoniska element med gamla analoga reverb som en studio (Nevo Studio) här i Sundsvall har skapat. Det gav dom elementen en helt egen karaktär. Det smyger sig alltid in nordiska element i våran musik, inte bara folkmusik. Det har blivit en stor del av vårat sound, samtidigt skulle jag säga att det är inbakat i musiken på ett sätt som gör att det går hand i hand med death metal, iställer för att vi blir ett folkmusik metal band.
Ärligt talat – hur kom ni på idén med saxofonen på ”Malevolent”? Och nu när det är där – skulle du säga: mer av det, tack?
När jag mixade om albumet och dom nya idéerna började att komma så var saxofonen en av dom. Jag hörde en cover på Camille Saints Danse Macabre på saxofon, och dom hade mixat den med massor av reverb. Det lät så väldigt spöklikt och det skorrande ljudet i saxofonen påminde mig om ljudet man får i gitarren när man spelar genom en Boss HM2. Det fick mig att börja tänka hur det skulle låta om man blandade old school death metal med saxofon. Erik som spelar tummor i Rotpit spelar saxofon, så jag frågade honom om han inte kunde lägga lite på Malevolent. Det är inte omöjligt att vi använder honom igen på framtida releaser.
Vad menar ni egentligen när ni säger att det här är det mest ”musikaliskt sammansvetsade” albumet sedan rebooten?
Hela bandet kom samman på ett sätt som vi inte riktigt gjort tidigare. Vi har alltid fungerat bra tillsammans som låtskrivare, men något magiskt hände under skapandet av det här albumet. Det var som en stor explotion av passion för vårat hantverk.
Vilken var er personliga Cowabunga-stund på det här albumet? Fanns det en låt där ni vid slutmixen bara visste: det här smäller som helvetet på speed?
För mig var det när dom sista pusselbitarna var på plats. Jag tog med den slutgiltiga mixen och lyssnade på den i bilen. Det slutade med att jag körde runt i flera timmar och lyssnade på den. Jag tänkte först att det kanske bara var jag som hade den reaktionen, men så ringde Thomas mig senare den kvällen och sa att han hade lyssnat på repeat hela dagen. Dagen efter fick jag meddelanden från dom andra i bandet att dom med hade lyssnat på repeat. Det var som att vi på varsitt håll, utan vetskap av varandra hade exakt samma reaktion till skivan.
Ni säger att Beyond the Abyss är ert aggressivaste och ”baddest-ass” album hittills – hur har fansen reagerat på det?
Vi har fått en sån otroligt bra respons från fansen på Beyond the Abyss. Det är alltid svårt att veta hur folk kommer att reagera på den musik man skapar. Speciellt när man blandar in fiol, saxofon och andra element som inte har med death metal att göra. Självklart finns det alltid någon som bara gillar första skivan, det går inte att komma ifrån, men det gäller ju alla band.
Sju album på sex olika skivbolag. Ni far verkligen runt. Varför alla dessa byten?
När man lägger sin själ på att skapa något så vill man helst ha ett bolag som ser den passionen och tar vara på den. Och ska någon förvalta det man lagt ner så mycket av sig själv i, så måste det stämma in med bandets syn på det hela. Vissa bolag har vart en besvikelse i den meningen, och inte levt upp till vad dom lovat. Vissa har använt oss som en merchandise fabrik, där musiken kommer i sista hand. Medans vissa är det så enkelt att vi endast hade kontrakt för en skiva, och fick söka oss vidare efter den.
Om man tittar på din bandportfölj får man nästan känslan av att du inte är musiker, utan en metalproduktionsfabrik med nattbemanning. Ärligt – när sover du egentligen? Finns det något som kan kallas fritid för dig?
Haha, jag lägger mig faktiskt ganska tidigt på kvällarna. Jag får tid för en del annant än musik. Jag bygger custom motorcyklar från grunden, där jag bygger allt från ramen, tanken, styret, lackar själv, allt man kan tänka sig förutom motorn. Däremot så går jag aldrig på nattklubb, och dricker sällan mer än några öl på en kväll. Så det är många Söndagar jag sitter och jobbar med musik i flera timmar innan den som vaknar bakfull startar sin dag. Tyvärr har jag blivit tvungen att dra ner på min musikaktivitet på grund av sjukdom. Jag hamnade på sjukhus för några år sen då jag vara nära att dö. Min lever och njurar hade slutat att fungera, jag hade nästan ingen blod kvar i kroppen. Läkarna försöker fortfarande att hitta vad som är fel med mig. Men jag får medeciner som gör att jag klarar av att leva rätt så ok. Men det gör att jag måste ta det lite lugnare i livet, så nu fokuserar jag på Wombbath, Rotpit och Heads for the Dead. Alla andra band har jag hoppat av, eller lagt på is.
Jonny, Rotpit gör sin livepremiär på Party San i år. Hur taggad är du? Finns det redan hemliga scenplaner med kistor, råttor och gruvlampor – eller bara öl, blastbeats och bra stämning?
Öl, blastbeats och bra stämning är en perfekt beskrivning. Det tillsammans med mörk och smutsig death metal kommer att göra det till en riktigt bra show. Jag är extremt taggad! Rotpits låtar lämpar sig väldigt bra för live spelningar. När vi spelar låtarna i replokalen så skakar väggarna.
Har du själv koll på alla album du medverkat på? Finns det ett Excel-ark? Eller litar du på Metal Archives och Googles algoritmer?
Rätt så bra koll har jag, haha. Jag är, kommer alltid att vara och har alltid varit ett stort fan av death metal. Så att få medverka på dom skivor jag har gjort är en dröm som blivit sann! Jag kan kolla tillbaka på alla releaser och se det som en road map av min utveckling som musiker, låtskrivare och producent. Det är något jag kommer att brinna för tills den dagen jag ligger i graven.
När får jag äntligen se Wombbath live?
Vi har börjat få lite erbjudanden om spelaningar inför sommaren 2026, så förhoppningsvis blir det flera festivaler och klubbar runt om Europa.
