Bullet har i över två decennier varit ett etablerat namn inom heavy metal, kända för sitt kompromisslösa heavy metal-sound inspirerat av sent 70- och tidigt 80-tal och sin orubbliga DIY-mentalitet. Nästan sju år efter sitt senaste studioalbum Dust To Gold (2018) är de nu tillbaka med det nya albumet “Kickstarter”. Vi tog en pratstund med trummisen Hampus Klang inför släppet. I den följande tvåspråkiga intervjun svarar han mer än gärna på svenska på våra frågor!
Hej Hampus, kul att ha dig här! Hur är läget idag?
Tjena! Jo tack bra. Vart mycket fest kring nyårsafton här. Vi repar för fullt inför releasefesten för nya skivan den 9e-10e januari. Vi har ett tvådagars releaseparty i vår hemstad Växjö på vår egna bar Bullet Bar. Jag har även bunkrat upp med massa nya designer på tröjor, tygmärken och pins. Det ska bli kul att äntligen spela nya låtar!
Nästan sju år efter ert senaste studioalbum Dust To Gold (2018) är ni nu tillbaka med det nya albumet “Kickstarter”, som enligt titeln ska ge er närmare 25-åriga karriär en ordentlig nytändning. Känner ni er hungrigare än någonsin efter uppehållet och redo att låta motorerna bröla igen?
Ja det stämmer! 25 år!? Tycker fortfarande det är konstigt när jag ser den siffran, livet går fort.
Det har varit några tuffa år efter Alexander Lyrbo slutade och det tog tid innan vi lyckades hitta en ny gitarrist, men det gjorde vi tillslut. Freddie Johansson som har flyttat ner hit från norra Sverige, nu bor han bara 500 meter från mig. Vi hade ju en gitarrist som var med något år efter Alexander, Ben Healey, som gjorde att vi kunde fortsätta spela live. Ben var även med och skrev på låten Kickstarter. Så nu känns det bra att va full lineup igen! Corona va också tufft för bandet då det inte gick att spela och några av oss fick skaffa vanliga jobb men nu är vi väldigt laddade på att komma ut och turnera!!
Redan titelspåret “Kickstarter” drar igång med att Gustav räknar in på virveltrumman, precis som om en kraftfull V8-motor startar. Gustav, som trummis ger bokstavligen startskottet. Var det tänkt som en tydlig signal för att kickstarta plattan redan från första sekund?
Ja! Vi ville skriva låtar som lät piggt. Tidigare har vi gjort plattor med intron vilket också är kul men denna gången skulle det va mer pang på! Det ska vara action hela tiden och bra drag. Och det första riffet är väldigt bra, det är ett enkelt rakt hårt riff. Lite samma känsla som att starta en motor på en chopper från 1966.
I er nya låt “Keep Rolling” berättar ni med glimten i ögat sagan om er legendariska turnébuss, vars motor exploderade efter en spelning – och som ni ändå lyckades få igång igen med oljiga händer och egen kraft. Er allra första demo hette ju Heavy Metal Highway. Skulle ni säga att denna orubbliga DIY-mentalitet och “ingen bärgare behövs”-attityd fortfarande är kännetecknande för Bullet?
Ja, bussen har blivit en så stor del av bandet så det går inte att ge upp den, trots att det krävdes ett motorbyte. Det var helt klart värt allt hårt jobb med att få den att spinna som en katt igen. Det finns inget bättre än när det är fest i bussen och alla våra fans dyker upp och samlas i den - det är lite som att bussen är deras ägodel också. Det är ju en otroligt fin pjäs från 1964, modellen heter Volvo 63508. Det finns flera sängar i den, ett stort lastutrymme och alla möjliga bekvämligheter som kan tänkas behövas.
Ni är starkt influerade av heavy metal från slutet av 70- och början av 80-talet – man hör spår av allt från AC/DC till Judas Priest, och det syns även i er stil med präktiga snorbromsar, nitar och klassiska hockeyfrillor. Hur bär ni er åt för att leva ut den där old school-andan på ett äkta sätt och ändå sätta er egen prägel, i stället för att bara efterapa era idoler?
Jag började spela denna musikstilen med Hell Hofer 1996 och just då fanns det nog inget som var mer ute än gammal Heavy Metal. Stilen är så självklar för oss, det vackraste som finns är ju nitar och läder. Vi hyllar våra hjältar och någonstans på vägen sätter vi vår egna touch på det hela. Lite likt en Tarantino-film där man samlar inspiration från gamla filmer och samtidigt gör något helt nytt som blir jättebra.
Ni har till och med tillägnat era fans – de trogna “Bullet Bastards” – en låt: “Chained By Metal”. Vad betyder det för er att föreviga er sammanhållning med fansen i en låt? Och hur skulle ni själva beskriva relationen mellan Bullet och era Bullet Bastards?
Det var på tiden att de skulle få en låt tillägnad sig själva, vår fanclub är en stor del av Bullet. Alla som är med i Bullet Bastards älskar heavy metal och det ville vi lyfta fram. Det blir en naturlig symbolik med låten just att de är fastkedjade till heavy metal. Många av våra trognaste fans följer oss på alla våra spelningar, vi har personlig kontakt med många av medlemmarna i Bullet Bastards och vi ser dem som våra bästa vänner. Det är ett stenhårt, orubbligt gäng dränkta i nitar och läder som alltid har humöret på topp!
En av mina favoritberättelser om er bandkultur visar er sköna, jordnära humor: När er nye basist Adam Hector erkände att han aldrig spelat bas tidigare ska du lugnt ha sagt: “I Bullet kan i värsta fall också en apa spela bas”. Hur viktiga är sådana här avslappnad inställning och laganda för er jämfört med teknisk perfektion? Skulle ni säga att just den pragmatismen har hållit igång bandet i över 20 år?
När Adam började i bandet så hade han bara sjungit och spelat trummor men vi ville så gärna ha med honom så jag försökte mest bara sänka kraven för att han skulle våga säga ja. Sen repade vi två gånger per dag men sen lärde han sig att lira. Det var rätt kul att han bara kunde spela Bullet låtar på bas. Ingen annan låt alls. Han fick sponsring på bassträngar och företaget frågade honom på telefon om det var en fyra- eller femsträngad bas han spelade på. Han svarade snabbt fem. Efter telefonsamtalet sprang han och räknade, det var visst fyra stycken strängar, så han fick ringa tillbaka till företaget och ändra beställningen till fyrsträngat set istället.
Basisten vi hade innan Adam, Lenny Blade, var en riktigt skön lirare. En gång dök han upp till ett gig med ett 6-pack öl och vi frågade honom vart basen var och han svarade ”Åh nej, jag visste att det var något jag hade glömt!”
Enligt Encyclopaedia Metallum beskrivs BULLETs lyriska teman kort och gott med “Metal, supa, fest”. Stämmer det att denna treords-sammanfattning fångar ert låtskrivande så bra? Eller finns det bakom skinnvästarna, ölburkarna och partyimagen även någon oväntad inspiration ibland?
Ja det fångar det ganska bra. Men utöver det skulle det väl vara motorcyklar som är en stor inspirationskälla också. Det är ju mycket friheten på motorvägen och leva ett liv utan för mycket regler, ’live free or die’- känslan, som inspirerar. Texterna ska passa till musiken, och eftersom musiken är skriven på the heavy metal highway med fartfyllda toner behöver ju texterna gå i samma anda.
Under nästan 25 år som band har ni upplevt det mesta – från att öppna för AC/DC på Ullevi i Göteborg till att erövra festivalscener världen över (Wacken, Rock am Ring, Japan och många fler). Vilket ögonblick under den vilda heavy metal-resan har varit mest minnesvärt för dig personligen? Och har det även funnits perioder som varit riktigt tuffa?
Ögonblicket när vi hörde mixen efter Bite the Bullet plattan var klar förstod vi att det äntligen börjar låta så som vi ville, som våra hjältar i Judas Priest, Accept och AC/DC. Efter den plattan var vi ute på turné nästan hela tiden. Det var fantastiska år, vi var sällan hemma. Det kändes som man kunde leva fullt ut, utan dagjobb och vardagstristess, det var bara heavy metal. Det var kul att vi fick komma till så många olika länder, som vi aldrig kunnat drömma om att åka till om vi inte hade spelat i band. Det är väldigt kul att ha vänner runt hela jordklotet, det finns allltid en soffa man kan sova på om det behövs. Japan har alltid varit en dröm, det tog några år men sedan fick vi uppleva det landet efter Dust to Gold skivan. Dit åker vi gärna igen!
Ett annat stort ögonblick var när vi träffade Biff Byford och fick honom att vissla på Highway pirates, det kändes väldigt bra att ha med sin stora hjälte på den plattan.
Visst har det funnits tuffa perioder. Det har alltid varit tufft med medlemsbyten, det blir alltid en tillbakagång. Men man får försöka förstå att människor ändras med tiden, även om man själv känner sig som exakt samma person sedan 16-års ålder. Vissa människor förändras och vill ha ett annat typ av liv och det får man helt enkelt acceptera. Corona var såklart en dipp, som det var för många andra band, men vi är glada att vi fortsatte att kämpa igenom den istället för att ge upp. Att bussmotorn skar var också en jobbig tid. Det går ju upp och ner hela tiden. Man ska vara beredd på att när det går upp så kommer det gå ner någon gång, och när det går ner kommer det att gå upp igen. Har man det i bakhuvudet är man förberedd på det mesta, man blir härdad. Men vi är trots allt väldigt stolta med vad vi åstadkommit med alla album vi gjort.
Stagnation är uppenbarligen inte er grej – ni har inte bara lagat motorn, utan trimmat den också. Vart bär det av härnäst? Vad kan fansen förvänta sig av Bullet på nästa etapp, nu när maskineriet kokar på för fullt igen?
Vi ska ju ut på en Skandivanien turné i vår efter releasepartyt. Det blir även några gig i Tyskland och till sommaren spelar vi på några festivaler. Efter det vill vi göra en större, längre Europaturné. Det är fortfarande lite löst hängande trådar med att få komma iväg och spela i länder som vi ännu inte varit i. Vi hoppas på att när skivan är släppt att nya fans får upp ögonen för oss och att man vill boka oss till fler länder och klubbar.
Avslutningsvis den klassiska frågan: Har du några berömda sista ord åt oss – något du vill skicka med våra läsare och era fans nu när vi rundar av intervjun?
Låt håret växa! Tajta brallor är visst snyggt! Njut av livet och drick mycket öl! Headbanging är visst tufft! Crush the enemies of metal! Don’t give up the fight!
Vi tackar Hampus Klang varmt för den underhållande intervjun. BULLETs nya album Kickstarter släpps den 9 januari 2026 – lycka till med det, och på återseende ute på turné!
